besviken & less
Jag vet inte varför jag känner som jag gör ibland, får en massa konstiga känslor inom mig som jag bara vill få ut, vill bara skriva av mig en massa och sen se om jag mår en liten gnutta bättre.
Det känns som om jag gång på gång blir sviken av alla, folk ljuger och folk snackar skit hela tiden, vänner som går bakom ryggen på en hela tiden, det händer hela tiden, gjort hela sommaren. Jag vet inte om jag kanske bara inbillar mig eller om det faktiskt är så, hur fan ska man veta hur det egentligen är då?
Är jag självisk när jag säger att jag bara ger och ger? får jag något tillbaka? känns inte som det. Att hela tiden lägga ner så mycket energi och tid på andra och sen veta att de aldrig skulle göra detsamma för mig. Att de struntar i mig bara för att de vet att jag inte har samma möjligheter som dom, bara för att jag inte är med dom just då, då är inte jag deras problem. Folk i denna stad kan vara så själviska, det känns som jag bryr för mycket om mina nära och att dom skiter fullständigt i hur jag mår eller vad jag ska göra.
Att det alltid ska vara jag som ska ställa upp för alla andra hela tiden, jag ska fixa och ordna medan alla andra bara tittar på ungefär. Är trött på att folk inte kan ta tummen ur arslet och göra något åt det istället för att bara sitta och inte göra något åt saken. Jag är besviken & less på allt och alla just nu.
jag har ett år kvar, eller inte änns ett år ( thank god ) Jag har 133 dagar kvar till min student, sen skiter jag i allt detta. Jag har tre månader kvar till min 18 års dag, en evighet men kan inte göra något åt saken. När mina vänner super skallen av sig påäckliga jävla skit-baren så kan jag göra något annat istället, vet inte vad exakt men jag vill iallafall inte gå dit. Jag vill inte försöka komma in, vill inte se äckel människorna som jobbar där, blir förbannad när jag skriver om dom. Dom är dumma i huvudet. PUNKT.
Jag längtar något fruktansvärt tills allt detta problematiska år är över, alla småproblem som blir stora, alla människor som snackar så jävla mycket skit. Åka härifrån och lära känna helt nya vänner, missförstå mig rätt här. (Jag älskar mina vänner som jag har och vill inte förlora dom.)
Ny start, nytt liv? Ja tack!
17 år och livet suger.
The End
Det känns som om jag gång på gång blir sviken av alla, folk ljuger och folk snackar skit hela tiden, vänner som går bakom ryggen på en hela tiden, det händer hela tiden, gjort hela sommaren. Jag vet inte om jag kanske bara inbillar mig eller om det faktiskt är så, hur fan ska man veta hur det egentligen är då?
Är jag självisk när jag säger att jag bara ger och ger? får jag något tillbaka? känns inte som det. Att hela tiden lägga ner så mycket energi och tid på andra och sen veta att de aldrig skulle göra detsamma för mig. Att de struntar i mig bara för att de vet att jag inte har samma möjligheter som dom, bara för att jag inte är med dom just då, då är inte jag deras problem. Folk i denna stad kan vara så själviska, det känns som jag bryr för mycket om mina nära och att dom skiter fullständigt i hur jag mår eller vad jag ska göra.
Att det alltid ska vara jag som ska ställa upp för alla andra hela tiden, jag ska fixa och ordna medan alla andra bara tittar på ungefär. Är trött på att folk inte kan ta tummen ur arslet och göra något åt det istället för att bara sitta och inte göra något åt saken. Jag är besviken & less på allt och alla just nu.
jag har ett år kvar, eller inte änns ett år ( thank god ) Jag har 133 dagar kvar till min student, sen skiter jag i allt detta. Jag har tre månader kvar till min 18 års dag, en evighet men kan inte göra något åt saken. När mina vänner super skallen av sig på
Jag längtar något fruktansvärt tills allt detta problematiska år är över, alla småproblem som blir stora, alla människor som snackar så jävla mycket skit. Åka härifrån och lära känna helt nya vänner, missförstå mig rätt här. (Jag älskar mina vänner som jag har och vill inte förlora dom.)
Ny start, nytt liv? Ja tack!
17 år och livet suger.
The End
Kommentarer
Trackback
