Är så trött på att alla sviker och på att allting inte blir som jag vill ha det. Att bli sviken gång på gång, hur länge orkar man?
till slut måste man ändå få nog av allt skit, få nog av allt. Jag är så depriemerad över mitt liv, över att aldrig känna sig älskad och behövd.

Jag vill också se ut som mina vänner, se äldre ut, känna och träffa "de rätta" folket, vill också se ut som tjugo istället för sjutton,  vill också komma in på korgen och bli bjuden på allt.

Jag vill också vara smal och ha snygga ben, men ingenting av detta har jag fått.

Jag är fortfarande sjutton, fyller år om fyra månader och ingen verka fatta hur hur jävla lång tid det är,
att det är en evighet, en tunnel utan ljus. Jag vill också göra det som mina vänner gör, gå på krogen, träffa folk. Jag trodden sommaren skulle bli annorlunda men det är den inte den är exakt som vilken årstid som helst.
Jag hatar mitt liv just nu, orkar inte med folk som inte lyssnar och inte
förstår vad man menar.

Jag orkar inte med denna tunga känslan längre, känslan att aldrig räcka till, att alltid behöva försöka och
anstränga sig, jag orkar inte mer nu. Jag kan inte skita i henne, snälla förstå, hon är min bästa vänn och jag kan inte bara ge upp allt för en sak eller småsaker. Jag vet att jag inte borde sitta och gnälla så ska inte göra det något mer, vet att du inte orkar höra mer nu, fick det bekräftat.

Önskar att jag kunde prata med någon, jag vet att jag har en som fattar och som lyssnar, älskar henne för det.

Jag är så ledsen just att ord inte kan besrkiva mig ensamhet och sorg. Jag känner mig så liten och vilsen, blir mer ledsen när folk inte förstår mig, det gör så ont inom mig, när folk säger att dom fattar när dom inte gör det, när folk sviker en gång på gång.

Det finns så mycket känslor inom mig som vill ut men känner mig så tom, tom på kraft.

Önskar att allt detta var över. Livet som sjuttonåring har varit det värsta året i mitt liv. PUNKT!